Efter strömhult har det inte hunnit bli så mycket fiske, full fart på jobbet och mitt uppe i ett lägenhetsbyte så har det helt eneklt inte funnits så mycket tid kvar för fiske. Jag hade tidigare i år bestämt mig för att köra en liten höstsattsning på karparna i klubbsjön. Däremot börjar jag inse att det börjar se mörkt ut, med en annalkande resa till turkiet samt även en kryssning så skulle de kommande tre helgerna vara omöjliga att fiska på. Efter det är vi nästan inne i november och det börjar bli lite väl sent för karp. Så jag bestämde mig för att ta vara på den lilla tiden som erbjöds, det fick bli lite frukost fiske i klubbsjön innan jag var tvungen att åka vidare till andra förpliktelser.
Det var kollsvart när jag vid femsnåret leta mig ur sängen. Tyst som en mus försökte jag laga frukost och koka kaffe utan att väcka min flickvän, men frågar ni henne så tycker hon nog att det lät som tn flock elfanter som härja omkring i vår lilla etta. Resan gick bra och runt sju snåret hade jag fått ut spöna, jag lyckades skräma en karp nära land när jag skulle slå på det vänstra spöet. De var här. Inom tio mintuer har jag några kraftiga ryck i högerspöet innan linan lägger sig slak igen. Spöna är knappt ute och jag har redan missat en. Det här verkar lovande. Morgonen är vacker, lite höstruskig men kaffet värmer bra.
En timme senare är jag inte lika glad. Fyra karpar har varit på men håvgarnet är fortfarande torrt. Jag testar nya riggar av "helikoptertyp", vilket innebär att kroktafsen sitter uppträdd på linan över sänket. I engelska karptidningar har det snackats oevhört mycket om dessa rigars effektivitet under de senaste året så man var ju bara tvungen att testa. Allt hugger det men de jävlarna fastnar inte. Sjön har fiskat galet trögt under de senaste veckorna och inte en karp har kommit upp så vitt jag vet trotts högt tryck. Jag funderar på om rigarna är känsligare så jag märker napp som ändå inte annars skulle fastna, men beslutar mig för att de är något fel och byter till mer klassisk uppsättning på högerspöet. På vänsterspöet behåller jag riggen, men minskar avståndet till ca 30 cm från en meter i förhoppning att det ska ge mer bolteffekt.
Fiskarna har lugnat ner sig men efter en timme har jag plötsligt dubbelhugg, på spöet med helikopterriggen släpper karpen direkt men på den andra sitter den fast. Efter en häftig batalj kan jag håva en fin fjällkarp som visar sig väga 9,5 kg. Karpen får leka fotomodell innan den får simma hem igen. Nu är jag övertygad om att det är något fel på mina nya riggar och byter på det andra spöet med.
Timmarna går och plötsligt ringer det på mobilen. Det är Peter som jag ska möta upp, han är två timmar tidig och jag inser att här gäller det att börja packa om jag ska hinna få ihop grejerna för att hinna i tid. Jag hinner bara lägga på innnan det drar iväg på högerspöet. Fisken går tung länge och jag känner på mig att denna kan vara stor. Plötsligt blir det värdens fart på fisken och hundra meter lina flyger av rullen i en lång rusning. Men efter ca tio minuter börjar karpen tröttna och jag kan styra in fisken till håven. Två meter ut ser den inte så stor ut men väl i håven inser jag att det nog ändå är en tia. Ett kort tag senare visar vågen att fisken väger 12720 g efter nogrant vägande.
Nytt sjörekord och en bra avslutning på ett kort morgonfiske. Tänk vad fyra timmar kan ge om man kommer rätt. Med årets mål på karpfronten i hamn så får vi se om det blir någon mer karpfiske i år eller om jag helhjärtad kommer satsa på lite predatorfiske under årets två sista månader, som dessutom förhoppningsvis innehåller en flytt till större :)
